Det stora M:et

Äppel har varit i stan med sin moster. Han kom hem med en gräslig plastfigur från McDonalds. Så nu vet han tydligen vad HappyMeal är.

Nu lär vi aldrig kunna gå in på en McDonalds utan tjat om leksaker. Vi lär aldrig kunna passera McDonalds utan att det drar igång.

Tack för den.

Noll av en

Strax före jul satt jag och svor över den årliga julklappskalendern. Det är ett hästjobb att få ihop blad till varje månad. Vi har flera bilder per uppslag så att alla barnen kommer med.

Jag bestämde mig för att göra det enkelt för mig nästa gång genom att helt enkelt ta en samlingsbild på ungarna varje månad under det här året.

Nu är det några enstaka timmar kvar av januari. Borde jag väcka dem och klä dem fina? Eller kanske bara rada upp dem sovandes i dubbelsängen?

Intresseklubben antecknar

Den senaste tiden har det cirkulerat en lite utmärkelse i bloggvärlden och när snälla Katinka skickade sin vidare åt alla möjliga håll fick även jag en släng av sleven. Katinkas blogg är ett måste för alla som gillar klädmärket Odd Molly. Hon guidar bland plagg och storlekar och har en garderob att avundas. Om man inte gillar Odd Molly kan man förresten också ta sig en titt, men då bör man vara medveten om att det finns stor risk att falla dit.

Hur som helst. Jag är inte så förtjust i utmärkelser. Eller jo, det är jag ju när de hamnar här hos mig, men jag tycker att det är lite jobbigt med det frekventa cirkulerandet och det faktum att man ska välja ut och premiera vissa av de bloggar man läser. Det faktum att jag läser måste väl ändå vara belöning nog? Okej, jag erkänner att jag kan ha gripits av hybris.

Jag är däremot omåttligt förtjust i att tala om mig själv så jag tar tillfället i akt att berätta sju saker. Resten av reglerna skiter jag i.

1. Jag gick musikklass på gymnasiet och var en riktigt lovande flöjtist. Efter att ha övat otaliga timmar i veckan insåg jag att det fanns för mycket annat jag ville göra och lade flöjten på hyllan genast efter studenten.
2. Jag har rökt mer eller mindre i närmare 10 år av mitt liv. I vissa perioder riktigt mycket. År 2000 slutade jag helt och hållet efter att ha varit feströkare ett tag. Jag festade helt enkelt för lite så det rann ut i sanden.
3. Jag har gjort en svensk klassiker, sprungit GöteborgsVarvet ett antal gånger och avverkat Stockholm Marathon på 3 h och 35 minuter. Det är meriter jag tänker leva på resten av livet.
4. Jag har svårt för att slänga saker. Igår avslöjade jag för mina systrar att jag fortfarande har det gräsliga överkastet från mitt flickrum i en kartong på vinden. Å andra sidan använde jag idag mina drygt 15 år gamla vinterstövlar. De känns hyfsat trendiga.
5. Jag tycker om att resa bortanför de värsta turiststråken och att hitta det mer genuina. Därför hävdar jag att jag har upplevt mer av till exempel Bali, Mexiko och Galapagosöarna än charterresenärerna. Jag kan också ha sovit lite sämre, varit lite mer magsjuk och missat lite av det romantiska med en bröllopsresa.
6. Jag gillar att lära mig saker och är livrädd för att bli för slö. Därför läste jag extra vid sidan av mina universitetsstudier och har sedan fyllt på med både komvux- och universitetskurser vid sidan av jobb och föräldraledigheter.
7. Om jag var tvungen att leva på samma mat i resten av mitt liv skulle jag nog välja ostmackor. Om jag bara fick välja en dryck tror jag att det skulle bli öl.

Lite allmänt hyfs

Hej hej!

Det är fler och fler som läser den här bloggen, men jag har ingen aning om vilka. Ni kanske skulle kunna tänka er att hälsa?

Paradoxalt nog känner jag at jag skriver mindre och mindre. Och tråkigare och tråkigare.

Jag tänker att om ni kommer med några glada tillrop kanske jag får ny inspiration. Tills vidare får ni hålla till godo med arkivet. För så där ett år sedan vill jag minnas att jag var väldigt mycket roligare.

I minnets dunkla vrår

Äppel går här hemma och sjunger:

- Alla malla tjafs ut i fiskamalaja...

Jag känner efter en stund igen låten från ett kassettband med Tjorven och går också och trallar:
- Alla malla tjafs ut i binga, bånga bej. Hej skutteri, skutterumpenstumpen. Hej skutteri skutterullanrej.

Det känns nostalgiskt och fint. Tills jag plötsligt minns hur låten börjar: Mig vara född ut i Afrika. Min far vara där vara kung.

Eller vad sägs om versen:
Min syster vara svart vara spräcklig. Vara gift med en vit miljonär.
Förut var hon med på en cirkus, men nu vet ingen var hon är.

Det känns inte helt rumsrent och jag tror inte att Äppel har lärt sig de här verserna. Jag försöker låta bli att sjunga högt, men det är svårt för nu har jag låten på hjärnan. Jag är inte ens säker på att det hjälper att jag håller munnen stängd. Texten verkligen ekar i mitt huvud.

Exotiskt

Idag hörde jag Äppel berätta följande för Fred:

- När min mamma var i Österrike såg hon indianer.

Kan jag verkligen ha sagt det?

Kakmonster

Imorgon skulle det komma några bebismammor på besök. Efter ett par återbud blir det dock bara en.

Eftersom barnen och jag redan hade bakat kakor blev jag tvungen att äta upp halva plåten. Jag vill inte utsätta barnen och den stackars bebismamman för allt för mycket socker.

Understimulerad

Pirum är en nöjd bebis. Väldigt nöjd. Hon jollrar glatt och när hon blir trött somnar hon stilla. Inte skriker hon när hon blir hungrig heller för det verkar hon helt enkelt inte bli. Fast det är en annan historia.

Eftersom världens nöjdaste bebis är nöjd i sin korg eller på golvet så ligger hon där och är nöjd helt enkelt. Allt gott så. Kunde man tro. Sexmånaderskontrollen var därför lite av en överraskning.

Läkaren försökte dra upp Pirum till sittande. Jag tror att det var meningen att hon skulle hjälpa till. Det gjorde hon inte. Hon bara skrattade.

- Brukar hon sitta?
- Öhhh...??
- Ja, alltså. Jag förstår att hon inte kan helt på egen hand, men sitter hon något?
- Nja, alltså. Hon ligger mest på golvet. Hon gillar det.

Här satte läkaren Pirum upp. Eller försökte åtminstone. Världens nöjdaste bebis balanserade på skinkorna med benen uppdragna som en groda.

- Ni kanske ska träna lite på att sitta, sade läkaren när vi gick.

Bad idea

Idag ska Pirum på sexmånaderskontroll. Jag fick lite panik över den stora skorvkakan som sköterskan helt säkert skulle kommentera och började pilla frenetiskt.

Nu har Pirum små fläckar med skorv, en hel massa fnas där emellan och under alltihop en riktigt röd hårbotten.

Borde jag skjuta upp BVC-besöket?

Husmodern

- Åh! Mamma, vilken fin! Är det ett förkläde?
- Näeh... det är en klänning.

Jag försöker ta det som en komplimang.

Julspår

Jag hittade ett halmhjärta i fönstret i lekrummet. Och grytlappar med tomtar i köket.

Det är samma visa varje år. Alltid någon liten tomte som råkar gömma sig i en mörk vrå.

Insikt

När jag vaknade imorse slogs jag av en tanke. Stenhårt.

Om Äppel håller låda på det här viset när jag råkar höra så gör han det säkert även när jag inte är med. Killen har till exempel gått på förskolan i 2,5 år sedan. Fröken måste ha svårt att hålla sig för skratt rätt ofta.

Eller ännu värre; hon kanske är grymt less på honom.

Vitt

Det borde vara lag på att det inte får snöa mer efter att jag har skottat. Åtminstone inte samma dag.

Fortsättning

När vi åkte hem från simskolan berättade Äppel för mig att han hade simmat under vattnet:
- Nästa gång ska jag göra det med allt jag har på mig.
- Vadå, ska ni simma klädsim? undrade jag.
- Näeh! Jag menar med skinn och ben och fötter och huvud.

Kyrkligt

Apropå pratglada barn. På julafton fördrev vi förmiddagen i kyrkan.

Efter att Äppels fröken berättat om Jesus, Maria, Josef, herdarna och alla de andra har han varit mycket intresserad av julevangeliet. När jag sade att mormor har en krubba med alla figurer hemma kunde han inte snabbt nog komma dit och det tog inte många minuter innan han övertalade henne att plocka fram den genast.

Att då besöka kyrkan på julafton när alla barn får hålla i varsin krubbfigur och komma fram med den allt eftersom berättelsen fortgår var en given succé. Vi var där tidigt så att Äppel kunde lägga beslag på Jesusbarnet.

När vi satt i kyrkbänken granskade han Jesus lite närmare och konstaterade att han inte såg ut som en bebis utan snarare var ett år eller så. Strax därefter hälsade prästen välkomna och inledde lite för att sedan bli tyst under klockringningen. Då tog lille kusinen på knappt två år till orda:
- Slut! Pappa, slut!

Här vände kvinnan i bänken framför sig om och sade glatt att hon hade valt bästa platsen i hela kyrkan.

Hålla låda

På simskolan stod Äppel för underhållningen. Föräldrarna dröjde sig kvar under uppropet och lektionen i isvett så alla fick njuta av min sons kunskaper.

När simläraren frågade vad man ska ha med ut på isen skrek Äppel snabbt:
- Is...!!! Öhhh.... för att sedan inte komma ihåg mer av det svåra ordet isdubbar. Men han berättade i allafall glatt att hans mamma hade sådana. Sedan fångade något annat hans uppmärksamhet och han utbrast:
- Mamma, titta på väggen!

Lektionen stannade upp och alla i lokalen tittade på väggen och undrade vad han menade. Jag undrar det fortfarande.

Sedan återgick läraren till att prata om isvett och undrade vad man mer skulle ha med sig.
- Kooom..., försökte han som ledtråd.
- Kamera! skrek Äppel.
Det är ju bra att ha, men här syftade han på en kompis. Varför man skulle ha en sådan med förstod Äppel snabbt. Den kan såklart hjälpa till om man faller i vattnet.
- Ja visst, fortsatte instruktören. Eller om man ramlar och slår sig och kanske bryter ett ben. Då är det också bra att ha en kompis med.
- Då får kompisen ha med sig en rullstol, sade Äppel mycket begåvat.

Här började jag känna mig ganska generad och hade svårt att hålla inne värsta fnissanfallet. Jag funderade också på om de andra barnen var stumma eller om de helt enkelt inte fick en syl i vädret.

Fritid

Idag ska Äppel börja på simskolan. Föräldrar får vänta utanför.

40 minuter med en god bok alltså. I like.

Finaste familjen

- Du är väldigt fin Päppel, säger jag.
- Du väldigt fin mamma, svarar hon. Och fortsätter:
- Äppel väldigt fin. Pirum väldigt fin. Pappa väldigt fin.

Dubbelpass är vardagsmat

Igår meddelade spinninginstruktören att det gick att köra dubbelpass igen. Man kan alltså välja att trampa en timme till direkt efter det första passet. Det var en handfull som satt kvar på cyklarna när vi andra lommade ut från lokalen.

Jag tror att instruktören försökte få oss att känna oss mindre lata när han sade att de som satt kvar var lite galna.

Galna? Snarare fria och lyxiga. Själv fick jag kasta på mig överdragskläderna och skynda hem till kaoset.

Sedelärande?

Ops, I did it again. Och inte kan jag skylla på att jag är gravid. Det måste vara någon kombination av cykelbyxor och minusgrader som slår ut en viss del av min hjärna.

Bästa bebisen

Äppel, Pirum och jag låg och kramades lite imorse.
- Är du också kär i Pirum? frågade jag. Det är jag.
Äppel tittade konstigt på mig.
- Det är väl alla? Alla tycker nog om Pirum.

Så sant. Så sant.

Övervakaren

Jag skalade potatis till middagen. Bredvid stod Päppel uppflugen på en stol med händerna på ryggen och tittade på. Plötsligt sträckte hon ut sin arm och klappade mig på ryggen:
- Bla skala, mamma.
- Vad sade du?
- Bla skala.
- Tycker du att jag skalar bra?
- Ja.
- Ööh.... tack.

Tacka vet jag ny teknik

Idag har jag varit på avslutningsseminarium med fett hår, sjuk Päppel och Pirum som rullade omkring på golvet och passade på att bajsa lite i blöjan.

Tur att det var en distanskurs.

Drömmen

Jag gillade Den osynliga väggen av Harry Bernstein så det var bara en tidsfråga innan jag skulle läsa fortsättningen. I Drömmen har familjen kommit till Amerika och läsaren får följa deras med- och motgångar.

Boken är spännande och läsvärd. Handlingen är fängslande och det faktum att den är historisk och sann gör den helt klart intressant. Ändå känner jag när jag läser vad jag skrev om Den osynliga väggen att det fattas något. Jag upplevde inte alls samma starka känslor och blev inte engagerad på samma sätt.

Bra, men inte lika bra.

Kannibal

När Äppel var liten kallade han sig själv för Dossoss.

Lillasyster Päppel kallade han för övrigt Dessess och maken för pappa Dassuss. Sin kompis Fred döpte han till Veff medan Fred sade Voff till Äppel. Hänger ni med? Strunt samma för det var egentligen inte namnförvirringen jag skulle skriva om.

Jag ville bara säga att det är minst sagt lustigt att Päppel numera äter dossoss. På hennes språk betyder det nämligen smörgås.

Ordning och reda

I helgen har vi organiserat en hel del. Jag gillar det eftersom det får mig att tro att jag ska få mer tid över till annat när det väl är gjort.

När jag tänker på det stämmer det dock dåligt. Det blir helt enkelt aldrig färdigt. Jag sorterar viktiga papper, men plötsligt svämmar det över av nya. Jag lägger barnkläder i respektive lådor och plötsligt är de urvuxna. Jag arrangerar ett skåp för pyssel, men plötsligt ryms inte allt i det.

Det är inte fullt lika illa som jobbet med tvätt, städning och middagsplanering som inte ens är färdigt innan det är dags igen. Men ändå.

Ses i spåret

Det finns sysslor som känns så tråkiga att jag drar mig in i det längsta att ta tag i dem. Att de sedan sällan är lika hemska att genomföra i verkligheten som i min fantasi hör egentligen inte hit.

En av dessa saker är att ordna med fotoalbum. En annan är att valla skidor. Det sistnämnda är riktigt dumt att dra ut på. För jag kan gå och ladda en hel vinter innan jag kommer till skott. Sedan hinner jag åka skidor en gång innan snön är borta.

Därför meddelar jag nu stolt att skidorna står redo i källaren. Om all snö regnar bort i natt är det jag som gråter imorgon bitti. Annars ger jag mig ut i det underbara vinterlandskapet.

Får får lamm

Jag gillar vintern när det är sol och inte allt för blåsigt. Minusgraderna lider jag inte av. Vi har ullsockor, ullkoftor och ullunderställ. Jag har till och med kjol och benvärmare av ull.

Vi fryser inte mina små lamm och jag.

Generöst III

Äppel viskade hemlighetsfullt till mig:
- Mamma, jag ska inte berätta för pappa om det där jag ska köpa till honom när jag blir vuxen. Det ska bli en överraskning.

Inte helt säker på vad saken gäller svarade jag:
- Okej. Bra, men det är ganska långt till dess. Det kanske finns risk att du glömmer.
- Men då kan du säga till mig.

Så nu lägger jag in ett alarm till vintern 2025.

Generöst II

Igår var vi på födelsedagsmiddag hos min syster. När jag pratade om vad jag skulle ge henne i present tittade Äppel frågande på mig:
- Du behöver inte köpa någon present. Jag har ju redan gjort en.

Öhh, joo. Men det kändes lite snålt med bara en färgglad orm gjord av lekmajs från hela familjen. Hon fyllde trots allt 35.

Generöst

Idag fick jag en av makens hyllor i garderoben. Precis vad jag ville ha.

Hoppas att han inte protesterar när han märker att jag tagit över den.

Storasyster

Päppel är omåttligt förtjust i sin lillasyster. Hon kan inte låta bli att peta på henne eller sticka fram näsan och göra roliga miner åt henne så fort hon har vägarna förbi. Allt som oftast sitter hon på filten på golvet bredvid Pirum och leker eller helt enkelt öser leksaker över henne.

Den enorma kärleken generar också en del svartsjuka. Om andra ger Pirum för mycket uppmärksamhet kan de få höra saker som:
- Min lillasyster!
eller:
- Inte titta min Pirum.

REA

Undrar vem som har bestämt att man måste shoppa så mycket när det är rea. Jobbigt är det.

Ju mer rea det är desto mer måste man shoppa så man gör ju ändå av med lika mycket pengar. Dumt det där.

Var god svälj

Det är hög tid för Pirum att börja äta något annat än bröstmjölk. Urjobbigt med allt pyssel tycker jag. Skala, koka, mixa och så.

Men när jag nu har tagit mig samman och uppfyllt min del av det hela kan väl hon göra en lite bättre insats? Typ gapa och svälja istället för att sära minimalt på läpparna, grimasera och spotta?

Stark självbild

Det spelar ingen roll vad man försöker kalla Päppel. Sötnos, busunge, råtta eller något annat. Hon svarar alltid på samma sätt:
- Jag Päppel. Bara Päppel.

Metropol

Min syster pratade för ett tag sedan med en ny bekantskap i Stockholm där de båda bor. Hon frågade var han skulle fira jul och blev mycket förvånad över svaret.
- I Ucklum.
- I Ucklum? Det ska jag med.

Så visade det sig att hans mamma fått ihop det med syrrans gamla klasskamrats pappa.

Världen är bra liten ändå. Ucklum är bra stort ändå.

Nyårslöfte

Jag ska sluta plåga er med skall.

Det är ju för tusan 2010!